Korta jobb är tillväxthämmande

För i tiden var det enkelt. Då var man antingen anställd eller företagare. Det fanns en svart eller vit arbetsmarknad. I takt med att företagen effektiviserar sina organisationer har kraven på flexibilitet ökat. Det har resulterat i att fler människor blivit arbetsmarknadens stötdämpare. Krav ställs inte bara på löneflexibilitet utan också på flexibla anställningar. Det är kanske bra för arbetstagaren men det är inte bra för samhället. Otryggheten hämnar, menar jag, vår tillväxt. Det jag undrar över är varför har det blivit så?

Regler och förordningar i alla ära men de säger knappast allt om hur verkligheten är eller ser ut. Dagens arbetsmarknad är en arena där företagen i allt högre grad lägger över risken på samhället och medborgaren. Korta jobb har alltid funnits och det som är nytt just nu är att allt fler omfattas. Särskilt kvinnor, ungdomar och nya tidens pensionärer. De har projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, anställda av bemanningsbolag och egenanställningar. Det kommer ständigt nya sätt att flytta kostnaden från arbetsgivaren till arbetstagare. Det görs genom  att öka antalet ”osäkert anställda”, dvs de som gör jobbet utan att få tryggheten.

Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Det fanns en solidaritet mellan företagaren och den anställde. Tillväxt skapades, det rådde arbetsfred och lagstiftningen skapade en växande medelklass. Grunden var den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare stärktes med lagar som LAS och MBL.

På 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Antalet arbetslösa ökade och kom att hamna på extremt höga nivåer. Allt fler kvinnor fick inte tillbaka sina fasta jobb utan hamnade i projekt och timanställningar. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. Irene Wennemo som är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen har beskrivit det som att under lågkonjunktur ökar antalet osäkra anställda varje gång och när det är högkonjunktur minskar antalet. Men det sker aldrig en återgång till den nivån som det har varit tidigare.

I Dagens Nyheter söndagen den 16 april 1995 beskrevs detta fenomen för första gången. Den handlade om Erica. Hon berättade hur det var att arbeta som timanställd vikarie på ett grupphem i Uppsala. Erica visste inte hur mycket hon skulle jobba iente heller när arbetsgivaren skulle ringa. Det var då och frågan är vad förändringen är.

Idag handlar det om Soile som inte vågar gå utan sin mobiltelefon. Eller om Peter som nyligen skaffat sig en F-skattsedel för att kunna få jobba som konsult till ett bemanningsföretag. Båda har de förlorat arbetsinkomst och vinnaren är företaget som inte har en enda krona i kostnad. Värst är det troligtvis för Peter som genom att han blivit företagare inte kommer att omfattas av välfärden. Akassa, sjukförsäkring och ja…

Varför har det blivit på det här sättet? Kanske ett exempel hämtat från 1990 kan vara till hjälp?

Vi kan tänka oss Erica som arbetade kommunalt. Den kommunala förvaltningen har ont om pengar och politiker vill strama åt budgeten. Kommunens verksamhet består huvudsakligen av service och därför är löner en stor post. Beräkningar visar därför att ett sätt är att minska antalet anställda med 100 personer. Dessa sägs upp på grund av arbetsbrist. Efter ett år har de flesta försvunnit men under tiden har kostnaderna varit stora båda räknat i pengar och i form av mänskligt lidande. Nu blir det svårt att klara verksamheten och det behövs ny personal. För att inte behöva gå igenom den obehagliga processen att säga upp personal väljer förvaltningen att anställa vikarier med speciell kompetens under viss begränsad period. Eller gör ett projekt som är utformat för en viss tid. Många av de som blivit uppsagda har kanske återställningsrätt, men har inte rätt kompetens. Dessutom kanske de inte heller är intresserade av en timanställning.

Nu har den kommunala förvaltningen nästan lika många anställda som i början av den förra krisen. Men, fler med flexibla anställningar. Ingen uppsägningslön behövs, inga fackliga förhandlingar och inte minst ingen som klagar. Korta jobb är alltid korta jobb.

Media: SR, LO,Exp1, Exp2,DN, LO-tidningen, (tack Kent) ab , SvD SvD 2 , dn , dn , dn , dn , dn , exp , exp , SvD , SvD SvD

Bloggat: Röda berget om borgerligas syn på begreppet full sysselsättning, Peter Andersson om jobbmatchen, Kent om att M visst värnar tryggheten…

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen

Läs om anställningsformer

About these ads

One Comment on “Korta jobb är tillväxthämmande”

  1. [...] som skrivit: Helena Ericson, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, [...]


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 115 andra följare