Om 75:or och depressionspolitik

Har precis läst ett antal bloggar som är fyllda av humor. Det är lite befriande – för det är som Annika Lanz säger på twitter – bara depressionspolitik. Eurokris, tillväxtkris, 75-kris, ungdomskris – och mediakris. Men åter till ålder.

Det är en myt att fler blir friskare och fler vill jobba. Susan Jacobys, samhällskritiker skriver i Never say die: The myth and marketing of the new old age (Pantheon books, 352 s) att de som är aktiva som äldre är de yngre. Dvs de runt 65-67.  De hoppar och skuttar tills de ramlar och upptäcker att åldrandet medför nedsatthet.

Kära fyrtiotalister och statsminister jag måste säga att hälsa på gamla dar är inte en livsstilsfråga eller för den delen en fråga om att jag kan påverka hur jag mår genom stavgång, konst och ytterligare utbildning för att därefter dö i lycklig i någons famn. Faktum är att Alzheimer hinner fatt de flesta.

Drygt 1,6 miljoner personer kommer att ha försvunnit från arbetsmarknaden före 2025. Det kommer att kräva något helt annat än att förlänga pensionsåldern. Utmaningen ligger inte i att ensidigt fokusera på antalet arbetade timmar. Eller få stopp på drickandet. Det handlar inte heller om att ensidigt peka på att människor som arbetar betalar in pengar till staten som sedan fördelar dem till människor som inte arbetar. Det är depressionspolitik som troligtvis inger en form av hopplöshet.

För de som närmar sig pension är risken inte att dö av ålder. Med största sannolikhet kommer de flesta att dö i alkoholskadade sjukdomar. Åtminstone om vi ska tro på den rapport som utredaren tagit del av.

Socialstyrelsen rapporterade förra veckan att alkoholmissbruket hos den äldre delen av befolkningen har ökat kraftigt under 2000-talet. Andelen personer i åldern 60 – 79 år som vårdas med en diagnos som kan relateras till hög alkoholkonsumtion har ökat kraftigt under perioden 2000 – 2010. Ökningen uppgår till 45 procent för både män och kvinnor. Dessutom dör allt fler äldre med en diagnos som kan relateras till alkohol. Ingemar Eriksson

Igår när vi hade årsmöte, sa en äldre herre, de är nog bra det där med bloggandet. Men om får många får tycka – ja då blir det svårt att bestämma. Han har en poäng i att världen inte ser ut som den brukade. Fler är utbildade och fler är snabba på att hämta hem information, analysera och tänka. Det är inte som förr. Det går inte att bestämma som förr. Det politiska landskapet har för alltid förändrats. Så när vi nu plötsligt är rörande överens om att vi vill ha en värdig ålderdom. Då är det allvar och förutsätter inte en massiv påtryckning.

Den stora utmaningen handlar om att försöka ordna ett arbetsliv som lyckas bygga broar mellan generationer. Där den offentliga sektor är föregångare. Vi måste också börja prata om villkoren och förutsättningarna. Här har företagen ett stort ansvar för morgondagens samhälle. Som skapar ett klimat där vi faktiskt tillåter människan att växa och tycka. Men framför allt handlar det om att ge kvinnor en rätt att på samma villkor som män tjäna sitt uppehälle. Här har regeringen en rejäl utmaning, eftersom den som ser ut att klara sig bäst i detta system är just mannen.

Media: SVD, DN, Expr, Expr2, Voltaire, DN, SVD1, Economics

Läs också: http://www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com/2012/02/pensionerings-effekter-pa.html

Bloggat (tack Martin) Martin Moberg om 75:or, Röda berget om ålder, Lena Sommestad om att nordisk modell är mer än individualism, Peter Högberg om en 75:a Reinfeldt?, Kristian Krassman om fördel Löfven, Kulturbloggen om att Björklund vill gå över ån efter vatten,Löntagarbloggen om ensamarbete i kriminalvården fortsatt vanligt, Göran Johansson om att prata om allvarliga saker istället för förbi varandra, Marta Axner skriver en utmärkt artikel om pensionsålder. Läs även Westerholm som gör en utmärkt analys. Högberg igen som ja…se bilderna.

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen

About these ads

4 kommentarer on “Om 75:or och depressionspolitik”

  1. Anders Bergquist skriver:

    Det är väl ointressant om 10% eller 90% vill jobba efter 65. Det är väl ok att de som vill arbeta efter 65 får det. Vi skall väl inte förbjuda dem? Det känns lite farbroderligt.”det här tog jag bort…”
    Jag menar, bara för att 99% inte vill samla på frimärken behöver vi inte hindra dem.

    • parkstugan skriver:

      Nya siffror visar något helt annat. Kanske dags att höra vad som sägs? Se SCB siffror.

      • Anders Bergquist skriver:

        På antalet frimärkssamlare?
        Min poäng är behöver ingen empiri. Ingen skall tala om för mig att jag måste sluta arbeta pga ålder. Jag förstår inte varför du vill ge arbetsgivarna och staten den rätten. För mig är det inte vänster.

      • parkstugan skriver:

        Inte särskilt konsekvent – eller hur? Läser jag vad du skrivit tidigare så vill du ha empiri. Sedan fakta och nu är det bara din vilja som gäller. Hm…

        Socialdemokraterna står för frihet. Det är en stor skillnad mellan valfrihet och frihet. Det du talar om är valfrihet – att få välja mellan att jobba eller inte. Arbetsgivaren har som bekant ett antal olika personer att välja mellan. De har också valfrihet. Tror du att de kommer att välja den som är mest eller minst produktiv? Vad händer då med din frihet?


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 115 andra följare