Det censurerade människovärdet

Det är sommar och jag har stängt av alla ljud. Ändå tränger det sig på i form av fågelsång och fattigfällor. Det är över hundra olika sånger i min trädgård precis som hundra olika ogrässorter. Jag tycker inte olikheter är enformigt. De flesta som tycker att allt och alla ska passa in i en mall har glömt bort att mångfald skapar styrka, jämlikhet och tillväxt. Orkar vi bara omfamna det som är olika kommer vi aldrig att ha vare sig tråkigt eller uppleva tiden som långsam.

Trägården är rik på färger och i solens glittrande strålar går den i allt från vitt till svart, rött till blått och gult till grönt. Det är då livet är som bäst. På trappen. I solskenet njutandes av den frihet som är. Ändå är den oberäknelig och kan inte nog studeras. Den kan inte ens modelleras. Här har jag tillgång till en rikedom som få i städerna har. Många som är i fattigfällan kan inte ens göra nässelsoppa. För stadens grönska har kommit att handla allt mer om det botaniska finrummet än om en trädgård som gör det möjligt att plocka sådant som är gratis mat.

Jag sitter här en stund och blickar ut och i mina tankar snurrar Reinfeldts uttalande. Varför är det viktigt för Reinfeldt att peka ut en grupp? Att ge oss en bild som inte stämmmer överens med verkligheten? Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer och i dess spår kommer urholkningen av välfärden. Det skapar en otrygghet och inte minst som jag skrev i mitt förra inlägg – fattigfällor.

Fattigfällor för barn, unga, medelålders, gamla, intellektuella, tjänstemän och arbetare. Det som hänt med vår välfärd är ett svek mot väljarna. Det är faktiskt ett svek och något så obegripbart att det antagligen är på det sättet att Reinfeldt med sin regering måste ljuga. Eller definiera det otänkbara. Här håller jag med Damberg. På punkt efter punkt döms regeringens och Reinfeldts åtgärder ut. Istället för att göra något ägnar sig Reinfeldt och regeringen åt definiera om begrepp och definiera nya grupper som riskerar att få det värre. Det finns ett slags outtalat hot. Olustigt helt enkelt.

Barnen i biafara har det värre – vad glad att det inte är du. Etniska svenskar som är mitt i livet har det bättre…du kan få det värre.  Genom att definiera en grupp individer talar han om att det är i sin ordning att människor som inte tillhör gruppen är arbetslösa. Det är i sin ordning att människor hamnar i fattigfällor. Fattigfällor som beror på dålig arbetsmiljö. Fattigfällor som är skapade därför att de löner som betalas inte räcker till hyra och mat. Än mindre till A-kassa och framtida pension. För i den låga lönen försvann också tryggheten på ålderns höst.

Jag sitter på trappen och försöker njuta. Men Reinfeldts uttalande är som en sticka i själen. Det berör illa och känns respektlöst. Hur ska jag försöka förklara – det är som regeringen och Reinfeldt gjort det till sin skyldighet att vilja misstänkliggöra alla som är emot, arbetslösa, sjuka och utanför. Att censurera genom att försöka glömma och gömma är början på något dåligt. Ungefär som vår regering och Reinfeldt inte längre respekterar livets värde.

Så kommer jag då till början och slutet. Det är ett fantastiskt väder ute och livets mångfald har aldrig varit så bejakande.Kanske det är som Karin Pettersson skriver. Att alla politiska ­karriärer slutar i misslyckanden därför att markkontakten ­släpper när man ­börjar tro på det ja-sägarna säger.

Livets värde

Än tycks det mig just i de stormande, 
brottande lidelsers krig 
är just det byggande framtidsformande 
för allting, som lever, och mig.

Än tycks det mig just, att det leende 
världslivet just som det är 
med frittglada ögonen seende 
inom sig all himmelen bär.

Då komma de mörka förkrossande 
dödsdystra tankarnas flöde 
med budet: ”det enda förlossande 
för livets lycka är döden”.

”I paradisängden förtorkar ej 
det liv, som evinnerligt grönskar”, 
- då svarar jag: ”längta jag orkar ej 
till det jag ej känner och önskar!

Ur ”Gitarr och Dragharmonika” // Gustav Fröding

Läs mer: Peter Johansson om varför är folk arbetslösa, Westerholm, Andreas Johansson, Ulf Bjereld, Karin Pettersson ledare AB, Dambergs syn på regeringens hantering av siffror

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Gla(m)orösa bidrag

Littorin talar nu ut i sin bok och i nyhetsmorgon på TV4. Påskdagen talade partisekreterarna för Allians om att de gärna ville fortsätta regera. Artikeln i SVD brännpunkt i kombination med de otaliga lögner som nu visar sig har lett till att Alliansens politik inte bara framstår som hopplös utan också, som Andersson skriver, alltmer jippobetonad. Det är kanske inte konstigt. Särskilt om Moderaterna har tagit emot anonyma partibidrag.

För litar jag på Littorin? Nja….jag har inte gjort det förut. Så varför ska jag göra det nu? Men å andra sidan sett vet vi att M har tagit emot anonyma icke redovisade partibidrag. Frågan är bara om de verkligen var 6-siffriga. Frågan är om det bara var M? Rykten säger också att Centern varit involverade. Utanför står Folkpartiet och Kristdemokraterna som säkert kommer att hamna utanför riksdagen. Väljarna lär enligt strategerna strömma till såväl Moderaterna som Centerpartiet. Frågan är om väljarna kommer att följa strategernas spel eller välja själv?

Om detta har jag skrivit många gånger, som här ”Fina ord sätter inte mat på bordet” eller när jag skrev om att ”moderat politik gör hushållen till förlorare”, ”Gnällig, orealistisk, felfokuserad...”, ” Idioten – är det vårt framtida samhälle” , ”75?!?”, ”M:s backning är inte trovärdig”  mfl.

Peter Johansson skriver att Littorins bok väcker frågor. Det håller jag med om. Precis som jag faktiskt bara vill att bidragen redovisas. Därför att det är relevant för oss väljare och jag slutar med att citera ett läsvärt inlägg.

Vi redovisar vår finansiering. Att vi jobbar tätt tillsammans med LO och LO-förbunden torde knappast vara någon nyhet – vi är öppna.

I höstas formades någon slags arbetsgrupp av partisekreterare för att undersöka möjligheten av hitta ett frivilligt regelverk. Carin Jämtin pratade om att ge gruppen tre månader. Vi är mer än tre månader in på det nya året och inget har hänt.

Bloggat: Leine johansson om Carmea

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Varför följer inte regeringen fattade beslut kring sjukförsäkringen?

Demokrati handlar om att följa beslut som är fattade. Att ge strunta i beslut som är fattade av folkvalda är inte i sin ordning. Det här borde vara en fråga för konstitutionsutskottet särskilt som det bryter mot hur statsskickets ska styras, något som Peter Johansson påpekar i sitt inlägg.

1 kap. Statsskickets grunder

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. RF

Regeringen har två gånger fått ett nej och krav på att de tidigare reglerna ska återinföras. Första gången i juli 2011 och andra gången i december 2011. Vad är det som gör att moderaterna tycker att de kan stå över fattade beslut? Det är förståeligt att socialförsäkringsutskottet är påtagligt irriterade.

För vad är det som regeringen gör med alla människor? Vad var det som blev så bra med de ändrade reglerna? Det är ett vansinne som pågår och det finns inga som helst ursäkter eller försvar för det regering och myndigheter gör med sjuka människor i Sverige idag. Det här visste regeringen (Svd)och nu vägrar man följa fattade beslut. Läs fler bra inlägg om den sjuka sjukförsäkringen, hos Martin Moberg.

Samtidigt kan jag bara tacka alla som nu skrivit under www.utförsäkrade.se. Det närmar sig nästan 11 000 underskrifter.

Rekommenderar också att ni läser Anders Lindbergs artikel om Högerns obehagliga sida. Vill du kommentera gör du det på aftonbladet.

Mer hittar du på NetRoots, Intressant, SAP, Politometern, Öppna kriskommissionen, Bloggar.se, Nyligen


Om 75:or och depressionspolitik

Har precis läst ett antal bloggar som är fyllda av humor. Det är lite befriande – för det är som Annika Lanz säger på twitter – bara depressionspolitik. Eurokris, tillväxtkris, 75-kris, ungdomskris – och mediakris. Men åter till ålder.

Det är en myt att fler blir friskare och fler vill jobba. Susan Jacobys, samhällskritiker skriver i Never say die: The myth and marketing of the new old age (Pantheon books, 352 s) att de som är aktiva som äldre är de yngre. Dvs de runt 65-67.  De hoppar och skuttar tills de ramlar och upptäcker att åldrandet medför nedsatthet.

Kära fyrtiotalister och statsminister jag måste säga att hälsa på gamla dar är inte en livsstilsfråga eller för den delen en fråga om att jag kan påverka hur jag mår genom stavgång, konst och ytterligare utbildning för att därefter dö i lycklig i någons famn. Faktum är att Alzheimer hinner fatt de flesta.

Drygt 1,6 miljoner personer kommer att ha försvunnit från arbetsmarknaden före 2025. Det kommer att kräva något helt annat än att förlänga pensionsåldern. Utmaningen ligger inte i att ensidigt fokusera på antalet arbetade timmar. Eller få stopp på drickandet. Det handlar inte heller om att ensidigt peka på att människor som arbetar betalar in pengar till staten som sedan fördelar dem till människor som inte arbetar. Det är depressionspolitik som troligtvis inger en form av hopplöshet.

För de som närmar sig pension är risken inte att dö av ålder. Med största sannolikhet kommer de flesta att dö i alkoholskadade sjukdomar. Åtminstone om vi ska tro på den rapport som utredaren tagit del av.

Socialstyrelsen rapporterade förra veckan att alkoholmissbruket hos den äldre delen av befolkningen har ökat kraftigt under 2000-talet. Andelen personer i åldern 60 – 79 år som vårdas med en diagnos som kan relateras till hög alkoholkonsumtion har ökat kraftigt under perioden 2000 – 2010. Ökningen uppgår till 45 procent för både män och kvinnor. Dessutom dör allt fler äldre med en diagnos som kan relateras till alkohol. Ingemar Eriksson

Igår när vi hade årsmöte, sa en äldre herre, de är nog bra det där med bloggandet. Men om får många får tycka – ja då blir det svårt att bestämma. Han har en poäng i att världen inte ser ut som den brukade. Fler är utbildade och fler är snabba på att hämta hem information, analysera och tänka. Det är inte som förr. Det går inte att bestämma som förr. Det politiska landskapet har för alltid förändrats. Så när vi nu plötsligt är rörande överens om att vi vill ha en värdig ålderdom. Då är det allvar och förutsätter inte en massiv påtryckning.

Den stora utmaningen handlar om att försöka ordna ett arbetsliv som lyckas bygga broar mellan generationer. Där den offentliga sektor är föregångare. Vi måste också börja prata om villkoren och förutsättningarna. Här har företagen ett stort ansvar för morgondagens samhälle. Som skapar ett klimat där vi faktiskt tillåter människan att växa och tycka. Men framför allt handlar det om att ge kvinnor en rätt att på samma villkor som män tjäna sitt uppehälle. Här har regeringen en rejäl utmaning, eftersom den som ser ut att klara sig bäst i detta system är just mannen.

Media: SVD, DN, Expr, Expr2, Voltaire, DN, SVD1, Economics

Läs också: http://www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com/2012/02/pensionerings-effekter-pa.html

Bloggat (tack Martin) Martin Moberg om 75:or, Röda berget om ålder, Lena Sommestad om att nordisk modell är mer än individualism, Peter Högberg om en 75:a Reinfeldt?, Kristian Krassman om fördel Löfven, Kulturbloggen om att Björklund vill gå över ån efter vatten,Löntagarbloggen om ensamarbete i kriminalvården fortsatt vanligt, Göran Johansson om att prata om allvarliga saker istället för förbi varandra, Marta Axner skriver en utmärkt artikel om pensionsålder. Läs även Westerholm som gör en utmärkt analys. Högberg igen som ja…se bilderna.

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Om priset för livets slutskede

Särskilt boende handlar om livets slutskede. Det är när världen åter igen har blivit en fråga om vad som kan upplevas. Det är inte en aktiv äldre utan en äldre som inte orkar särskilt mycket. Ofta är vi också i livets slutskede inte särskilt friska. Några har fått demens andra kanske har besvär med sina leder. Det som är nytt är jobbigt. Att bara flytta eller välja är en sådan stor händelse att det orsakar stor oro. När vi blir äldre blir vi helt enkelt ofta barn på nytt.

Segregationen i samhället har lett till en abstrakt diskussion som näst intill påminner om argumentation tagen ur chik-lit-litteraturen.  ”Du – det är häftigt, det är smart, det är roligt och det handlar bara om dig!”.

Men, faktum är att det är inte särskilt häftigt att välja när du har demens. Det är inte särskilt häftigt att betala skatt för vård som innebär att personalen sparar på blöjor och den äldre får färre byten än ditt egna barn. Det är inte särskilt häftigt att betala skatt för att få reda på att din mamma ramlat men inte blivit upptäckt förrän på morgonen. Anledningen? Företaget hade inte hade rätt bemanning.

Socialstyrelsen har konstaterat att Carema har lägre bemanning än kommunerna. Det tycker socialstyrelsen är anmärkningsvärt. För de som inte har något val – för de som inte har en egen röst – utan blir hanterade i slutet av sitt livsskede är detta upprörande.  Det är  tyvärr Carema som är det privata vårdbolag som blivit symbolen för vad vi inte vill att våra skattepengar ska gå till. Det handlar om vad som driver företaget.

Det är en fråga om moral och etik. Det är en fråga om att ha sunda värderingar som baserar sig på en humanistisk grund. Det kan inte marknadsekonomin åstadkomma. Marknadsekonomin handlar om att maximera vinsten genom att effektivisera verksamheten. Ha en lägre bemanning, spara på blöjor, värme och inte minst mat. Att låta ett sådant företag få fortsätta med verksamheten är skandal. Precis som det är en skandal att moderaterna i Stockholm sålt ut det vi byggt upp.

Det har konstaterats tidigare att det finns stora skillnader i kostnad för särskilt boende. En slutsats som dragits är då att kvalitet inte har med kostnaden att göra.  Det är i sig en intressant slutsats. Själv tänker jag att kommunerna ser olika ut. Kanske de med lägst kostnad har färre dementa? Personal som arbetat länge och har stor kunskap? Låga hyror? Eller bara råkar vara en kommun som har en liten administration?

Bloggat:  Alliansfritt Sverige om att Carema erbjuder aktiviteter i kissig blöja, Martin Moberg om vad valfrihet kan handla om,Ett Hjärta Rött om vad valfrihet betyder

Media: (Tack Martin) Tiden MagasinLO-tidningen 123SvD 1234TV 4 NewsSR 12AbExpr 12Nytt24SVTNkNTSkånskanGPDN 12NSDMetro

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Korta jobb är tillväxthämmande

För i tiden var det enkelt. Då var man antingen anställd eller företagare. Det fanns en svart eller vit arbetsmarknad. I takt med att företagen effektiviserar sina organisationer har kraven på flexibilitet ökat. Det har resulterat i att fler människor blivit arbetsmarknadens stötdämpare. Krav ställs inte bara på löneflexibilitet utan också på flexibla anställningar. Det är kanske bra för arbetstagaren men det är inte bra för samhället. Otryggheten hämnar, menar jag, vår tillväxt. Det jag undrar över är varför har det blivit så?

Regler och förordningar i alla ära men de säger knappast allt om hur verkligheten är eller ser ut. Dagens arbetsmarknad är en arena där företagen i allt högre grad lägger över risken på samhället och medborgaren. Korta jobb har alltid funnits och det som är nytt just nu är att allt fler omfattas. Särskilt kvinnor, ungdomar och nya tidens pensionärer. De har projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, anställda av bemanningsbolag och egenanställningar. Det kommer ständigt nya sätt att flytta kostnaden från arbetsgivaren till arbetstagare. Det görs genom  att öka antalet ”osäkert anställda”, dvs de som gör jobbet utan att få tryggheten.

Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Det fanns en solidaritet mellan företagaren och den anställde. Tillväxt skapades, det rådde arbetsfred och lagstiftningen skapade en växande medelklass. Grunden var den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare stärktes med lagar som LAS och MBL.

På 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Antalet arbetslösa ökade och kom att hamna på extremt höga nivåer. Allt fler kvinnor fick inte tillbaka sina fasta jobb utan hamnade i projekt och timanställningar. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. Irene Wennemo som är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen har beskrivit det som att under lågkonjunktur ökar antalet osäkra anställda varje gång och när det är högkonjunktur minskar antalet. Men det sker aldrig en återgång till den nivån som det har varit tidigare.

I Dagens Nyheter söndagen den 16 april 1995 beskrevs detta fenomen för första gången. Den handlade om Erica. Hon berättade hur det var att arbeta som timanställd vikarie på ett grupphem i Uppsala. Erica visste inte hur mycket hon skulle jobba iente heller när arbetsgivaren skulle ringa. Det var då och frågan är vad förändringen är.

Idag handlar det om Soile som inte vågar gå utan sin mobiltelefon. Eller om Peter som nyligen skaffat sig en F-skattsedel för att kunna få jobba som konsult till ett bemanningsföretag. Båda har de förlorat arbetsinkomst och vinnaren är företaget som inte har en enda krona i kostnad. Värst är det troligtvis för Peter som genom att han blivit företagare inte kommer att omfattas av välfärden. Akassa, sjukförsäkring och ja…

Varför har det blivit på det här sättet? Kanske ett exempel hämtat från 1990 kan vara till hjälp?

Vi kan tänka oss Erica som arbetade kommunalt. Den kommunala förvaltningen har ont om pengar och politiker vill strama åt budgeten. Kommunens verksamhet består huvudsakligen av service och därför är löner en stor post. Beräkningar visar därför att ett sätt är att minska antalet anställda med 100 personer. Dessa sägs upp på grund av arbetsbrist. Efter ett år har de flesta försvunnit men under tiden har kostnaderna varit stora båda räknat i pengar och i form av mänskligt lidande. Nu blir det svårt att klara verksamheten och det behövs ny personal. För att inte behöva gå igenom den obehagliga processen att säga upp personal väljer förvaltningen att anställa vikarier med speciell kompetens under viss begränsad period. Eller gör ett projekt som är utformat för en viss tid. Många av de som blivit uppsagda har kanske återställningsrätt, men har inte rätt kompetens. Dessutom kanske de inte heller är intresserade av en timanställning.

Nu har den kommunala förvaltningen nästan lika många anställda som i början av den förra krisen. Men, fler med flexibla anställningar. Ingen uppsägningslön behövs, inga fackliga förhandlingar och inte minst ingen som klagar. Korta jobb är alltid korta jobb.

Media: SR, LO,Exp1, Exp2,DN, LO-tidningen, (tack Kent) ab , SvD SvD 2 , dn , dn , dn , dn , dn , exp , exp , SvD , SvD SvD

Bloggat: Röda berget om borgerligas syn på begreppet full sysselsättning, Peter Andersson om jobbmatchen, Kent om att M visst värnar tryggheten…

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen

Läs om anställningsformer


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 115 andra följare