Som fartyget passerar genom dimman…

Ibland (okej väldigt ofta) hamnar jag i mina bokhyllor. Där slukas jag upp av dofterna och minns. Den här boken fick jag av min faster eller den här – den här av min första skolfröken. Där en bok som jag ärvde av min farmor och titta. Ja, ni vet hur det är. Ibland vill jag ägna tid åt att komma ihåg och efteråt känna mig nöjd.

Just idag, hamnade jag i ett litet häfte som är ett arv från min Farmor. Hon älskade dikter. Tranströmer var en av hennes favoritpoeter. Framför mig ligger det lilla blå häftet från 1954 som han kallade helt enkelt 17 dikter. Det lilla blå häftet är utgivet av Bonnier och i det två klipp från DN (1988) och ett bokmärke från en svunnen tid och jag undrar vem hade affär på Kunsgsgatan 4, Drottninggatan 7, Norrtullsgatan 8 och i Linköping Tanneforsgatan 3, med initialerna NB?

Dikten som är markerad med lätta penndrag från en blyerts låter så här:

 

En andens bortvändhet gör skriften glupsk,En flagga börjar smälla. Vingarnaslår ut kring rovet. Denna stolta färd!där albatrossen åldras till ett molni Tidens gap. Kulturen är en valfångst-station, där främlingen på promenadbland vita husgavlar och barn som lekerändå med varje andetag förnimmer

den dräpta jättens närvaro.

 

Vad ser du framför dig – det kalla krigets närvaro eller om vi tittar idag kanske en spegling av den kris vi just nu upplever? Tänk att skriva så underbart och tidlöst. Det är en gåva. Kanske är det just klitchigheten som gör att jag känner igen mig. Det är en sådan tid. Eller är det en spegling av det sanslösa och brist på solidaritet som Westerholm så träffsäkert beskriver?

Vi förväntas helt enkelt inte tänka, utan gå in i och gestalta något. På så sätt blir jag det träd som bara är. Inte agerar inte tar för mig och ständigt böjer mig för det som händer. Eller det som betraktar de vita husgavlarna och ryser. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor inte tillåts växa? Är det kanske också därför som Tranströmer måste försvaras?

 Vi väljer vart fjärde år. Det innebär inte att vi ska ha en kortsiktigt strategi för socialdemokratin. Ungefär som nobelpriset väljer vi det politiska livsverket. Ett av våra stora problem idag är att vi inte vet vem jätten är. Vi förstår inte hur besluten fattas än hellre hur dessa ska påverkas.

Linköping

 

Någonstans på vägen har vi tappat helheten och är precis som Norrköpingsbloggen skriver – fartblinda. Det är dags att stanna upp och fundera på vilket samhälle vi vill ha. För mig är det ganska självklart. Jag vill ha ett samhälle där vi inte ska känna oss otrygga. Jag vill ha ett samhälle där människan är i centrum. För det är där resurserna finns.

Bloggat: Högbergs tankar om litteratur, Norrköpingsbloggen – om konkursen, Westerholm – om vem som har rätt att vara socialdemokrat

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s