Frihet och konst

Det är den 15 maj 2012, dagen efter att twitter-kriget bröt ut. Det kallades till att början med en twitter-anka som snart kom att få en oanad omfattning. Många ansåg att det var en fortsättning av de lögner som serverats under en längre tid. För mig var det en alldeles vanlig tisdag och jag arbetade. Twitter-kontot sände ut meddelanden varje sekund och jag kunde följa vad som hände. Reinfeldts uttalande var gjort och jag var en matt bloggare.

Kanske skulle det kunna låta på det här sättet när nu berättelserna i programkommissionen ska börjar ta sin form med hjälp av duktiga och begåvade skribenter. För mig började det för en massa år sedan. Nå – inte med att vara en begåvad skribent – snarare med lusten att skriva. Det var samma sak var jag en var. En bok i handen och så gärna pennor. Pennor i alla dess former och gärna ett vit ark. Ett vit ark som bara skulle fyllas med något.

Eller ett dansgolv fyllas med olika former av – ja ni vet steg. Vad de nu hette. Eller målningen. Att skapa något var viktigt. Att ge hopp ännu viktigare. Tidigt formade vi en grupp på gården hemma och vi startade en tidning. En tidning som kom ut i hela två exemplar. Men den uppfyllde alla kraven. Fortfarande idag kan jag känna en stolthet över att vi lyckades och samtidigt en belåtenhet över att slippa vara redaktör för resten av livet.

Isarna har brutit upp och vi befinner oss i ett Sverige som är i ett moraliskt förfall. Åldringsproblemen är olösliga – precis som de var en gång förr. Kanske det egentligen handlar om att ingen av oss vill ta ut vår dödlighet i förskott? Valfriheten har blivit ett slags påminnelse-ok som vi bär omkring. En skylt som säger – vi kommer alla att bli gamla. Se så många som redan är det.

Vi är offer för en marknad där vi faktiskt agerar som konsumenter. Inte särskilt rationella – men vi  vill alla undvika att till varje pris bli lurade. Ändå blir vi det och i detta ligger människans bräcklighet. I just lusten. Ja – den oändliga lusten att vilja vara en vinnare.

Därför har vi ett moraliskt förfall. Till detta kommer massarbetslösheten coh att Reinfeldt inte klarade SVD:s faktakoll. Därför tycker jag att det är viktigt, precis som Ulf Bjereld utrycker det att uttalandet klargörs.

Så låt ordet flöda fritt. Släpp fram människor och låt dem under ansvar växa. Ett bra initiativ – programkommissionen! Vi ser fram emot nya litterära essäer och beskrivningar om vårt samhälle. Men glöm inte att i allt detta ligger vårt samhälles förfall. Det går fort – när och om man blir fartblind.

Läs mer på : Peter Högberg, Martin Moberg,Marika Lindgren Åsbrink , Programkommissionen

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen

Twitter Logo

Twitter-anka, karriär, krig och allt vad vi nu upplever händer.

 


Välfärden viktigare än stat och kapital

Tänk er att slå upp ett förhandsexemplar av en bok. Det har jag fått göra och njutit av inbjudan att tänka. För frågorna som ställs i Ardins, Linderyds och Ricknes nyutkomna bok ” Välfärden är för viktig för skötas av bara staten och kapitalet” är värd att tänka kring. Inte bara läsa – utan verkligen tänka. Det finns nämligen ett problem. Vi kan inte längre negligera det utan vi måste aktivt börja ställa fler frågor.

Vi har en befolkning som stadigt blir äldre, friskare och samtidigt sjukare. Färre ska försörja fler. De modeller som vi har haft har handlat om att lösa behov av försörjning genom pension, omfördelningen via skatt  eller genom sk frivilliga försäkringar. I takt med att vårdbehovet ökat har frivillig insatserna ökat. Kort och gott konstaterar boken att det inte fungerar. Något som dagligen  uppmärksammas när brister belyses.

Inom vårdsektorn har valfriheten blivit en marknad där få företag tar hand om äldreomsorgen och gymnasieskolorna. Boken pekar på att de samlade kommunala resurserna för äldreomsorg mellan åren 2000 till 2009 minskat. Samtidigt har den ideella sektorn ökat. Med det, menar jag, även  kostnaden för att hantera mångfalden. I syfte att hålla dessa kostnader nere har det lett till att staten och kommunerna utvecklat kvalitetsmått och regelverk som lett till en standardisering. Författarna ställer sig frågan om det är bra.

Mångfald innebär inte nödvändigtvis minskade kostnader.  Privata företag kommer att agera inom ramen för sina mål precis som ideella aktörer. Därför är det viktigt att vi inte längre pratar om resursbrist. Vi måste helt enkelt våga börja prata värderingar och inte minst hur det civila samhället och morgondagens välfärd ska se ut.

Författarna konstaterar att det finns ett myller av tankar och ideer. Därför är det viktigt att bjuda in till olika typer av lösningar som möjliggör sociala innovationer, empati och inte minst en acceptans för vad det innebär att vara äldre eller barn och sjuk. För visst finns det många goda exempel som ”Lilla Erstagården” eller utveckling av teknik som möjliggör ökad frihet för människor med olika typer av handikapp.

Därför är det viktigt att faktiskt fundera över värdegrunden och vad vi önskar för vård i livets olika skeden. Här håller jag med författarna om att fokusering på nyckeltal eller kostnadseffektivitet innebär risker. Det bjuder inte in till innovationer som mycket väl kan vara morgondagens lösning.

Jag rekommenderar dig att läsa boken och delta i samtalet kring morgondagens välfärd. Inte minst att berätta om sociala innovatörer, innovationer, nya frivilliga former och förslag på lösningar.

Däremot tror jag kanske inte på utökad avdragsrätt eller mer flexibla upphandlingar. Inte utan att detta faktiskt kopplas till en rejäl diskussion om värderingar och etik. Precis som att det inte räcker med breda kvalitetsmått utan att det finns en konsekvens för de som inte uppnår mål. Men, det här är inte enkelt och därför handlar det i hög grad om att tänka och fundera. Ställa fler frågor och hitta fler lösningar.

Självklart känns dock uppmaningen om att värna det civila samhällets oberoende och utredningen om ny bolagsordning.

Läs!

Media: Anna Ardins blogg, Westerholm, Kulturbloggens recension SvD BrännpunktAftonbladet,  Aftonbladet2.

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Doktorn ordinerar – en baskurs i demokrati

Vi är Sveriges största parti och glädjande nog ökar antalet medlemmar. Däremot har vi flera saker som vi som parti behöver fundera över. Det socialdemokratiska partiet sägs vara i kris, men vems är problemet? Vem är det som ska lösa krisen? Svaret för mig är självklart. Det är partiets medlemmar som måste ha viljan att förnya partiet.

I vår förening har vi bildat en studiecirkel – den handlar om vad socialdemokratin är. Här håller vi nu på att lära oss hur vi ska göra för att bli ett bättre bärare av demokrati. Vi kan kalla det för en cirkel där vi dels lär oss historien om vårt parti. Men vi lär oss också praktisk politik. Här har vi valt en riktning. Den riktningen handlar om att försöka förstå vår samtid. Utifrån samtiden formar vi vår praktiska politik.

Det bästa med oss är att vi är många som vill bestämma. Det finns en vilja hos var och en – som är beundransvärd. Vi ser inte varandra som bromsklossar. Istället ser vi möjligheterna att lära oss vad praktisk demokrati är för något. Låt oss säga att det faktiskt är en baskurs i demokrati. Där inte minst härskartekniker studeras och övas på.

Tillsammans har vi konstaterat att socialdemokratin har rätt politik. Vi behöver inte förnya oss. Det vi behöver göra är att påminna om varför vår politik finns. För att vi ska kunna få rösten från andra än de som redan är frälsta är det viktigt med förtroende. På bloggen fyra nyanser av rött läser jag en underbar historia om Mona Sahlins möte med ett gäng ungdomar.

Det var slutet på valrörelsen och det var helt hysteriskt. Vi var ute i Bergsjön och besökte skolor, pratade med människor och inte minst ungdomar. Mitt i allt kaoset så står det en liten grupp med tonårskillar som sneglar åt vårt håll. De ser lite nervösa ut, så där så man kan se på dem att de inte riktigt vet vem som ska våga komma fram. Till sist gör en killarna det och jag blev väldigt förvånad över vad som sen sker. Han lägger en prydligt hopvikt lapp i min hand och säger att ”du får den här om du lovar att ta hand om den väldigt noga. Läs lappen sen”.

Mona Sahlin hann inte läsa lappen men senare under dagen kom hon ihåg och tog upp den där lappen ur fickan och vecklade upp den. På den stod det: Min röst!

Ska vi jobba tillsammans för att nå ut till våra väljare är det dels viktig att vi vet vad socialdemokratin står för. Den behöver inte förändras – utan vi behöver istället tala om vad vi står för. Vi behöver lära oss att argumentera för den självklara rätten att få växa som människor och inte minst rätten till anständiga arbetsvillkor.

När jag därför läser Staffan Lindströms inlägg idag, kan jag inte mer än att hålla med. Elitismen i ett parti som är en folkrörelse är början på en långsam död. Det krävs helt enkelt samarbete och ett flöde. I vår studiecirkel har vi kommit fram till att det är viktigt med demokrati och en insikt om att frihet är att förstå sin omgivning. Vi är ett parti och inte en ledarkult. Det måste bli slut på att leta efter fokus­grupper och att anpassa budskap. Jag menar att vi har flera centrala och viktiga budskap. Det som utgör vår identiteten. Den ska inte behöva suddas ut i desperata försök att anpassa partiet. Så skapas inte förtroende eller ett alternativ som väljargrupperna kan vända sig till och ta ställning för eller emot.

Därför behöver vi stärka vår organisation. Det måste bli ordning och reda i partiet. Vi måste först börja med att värna våra egna ideal och i handling visa vad som är centralt. Vårt partis inriktning är inte ny bara för att vi får en ny partiledare. Vår politik är historielös och värdefull. Det är dags att stå upp för den och värna vår rätt till ett samhälle som tar hänsyn till människans möjligheter att växa. Det finns massor av pusselbitar och alla behöver vara med. Så är det i människans värld. Det är det som gör oss starka tillsammans.

Stockholm behövs och så även Hälleforsnäs, Göteborg, Lund, Malmö, Vimmerby, Kalmar, Halmstad och…. Tillsammans bildar vi nämligen Sverige. Vi har olika problem – men de är sprungna ur samma andas tid. Vi har alla blivit förlorare i jakten på vinsten. Den där stora vinsten. Istället för att faktiskt fokusera på det som ger värde.

Vi måste se till att återupprätta respekten för grundläggande värderingar och inse att de inte är mål som kan eller ska uppnås för att sedan läggas tillhandlingarna. De ska tillämpas. Tänk på tio Guds bud – Nu har jag älskat min nästa, vad ska jag hitta på nu? Den som säger så kommer inte undan med att beskriva sig som förnyare, han skulle ses som lite knäpp. (Bengt Göransson)

Läs gärna alla inlägg nedan. De visar det verkligen är dags att i ord och handling visa att vi är ett parti av rang. Ett parti som bygger på att vi är olika, kunniga, utåtriktade, viljestarka och inte minst har förmågan att ha roligt tillsammans.

Bloggat: Jämlikhetsanden om vikten av att ha ett perspektiv, Martin Moberg om att det är dags att sluta vara alliansens dörrmatta (Tack Martin för länkarna) Peter Andersson om att jobbmatchen står mellan Löfven och Reinfeldt, Göran Johansson om LO:s och partiets vägval, Rasmus Leneforsom respekt för det nya uppdraget, Peter Johansson om att Löfvens princip måste vara 1 partimöte, 3 väljarmöten, Kristian Krassman 1 om inte Löfvens problem, det är Reinfeldts, 2 om att verkligheten ÄR utanför riksdagen, Eva Hillén Ahlström om Mats Knutssons pudel och Huitfeldts halva pudel i Medierna om medierna, Fyra nyanser av rött om Mona Sahlin och den lilla vita lappen, Peter Högberg om partiets stabilitetspakt – en söndagskrönika av det kritiska slaget,  Johan Westerholm om att vi måste ha en organisation som motsvarar partiets värderingar

MediaDN1DN2DN3DN4SVD1SVD2SVD3GPSvDDagens OpinionAbAb2ExpExp2Exp3Exp4DNDN2SvDSvD2,SRGPFokus.

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometern,Öppna kriskommissionenBloggar.seNyligen


Ibland är verkligheten ett landsmärke…

Håkan Juholt har visat sig vara en person att lita på. Nå, du kanske inte tycker som jag. Men, tänk på de löften som alliansens gick till val med blivit:

1. Moderaternas politik (de små partierna förlorar sympatier)

2. Regeringen har haft den ena skandalen efter den andra – några är olösta

3. Care (m) a och oviljan hos moderaterna att visa vad partibidragen går till

Det är inget landsmärke. Det visar inte vad vi går för. Ibland krävs det en vilja att bidra till något större än bara – ja – du vet vad.

Ibland är verkligheten en fyr. Den lyser upp det vi inte alltid vill se. Sjukförsäkringsfrågan är en sådan fråga. En fråga där regeringen inte har agerat. En fråga som berör oss alla.

Social demokratin. Ja, jag stödjer vår partiledare och vår partiledning. Må ni enas och må ni samla vårt parti. För vi har stordåd att uträtta. Vi måste helt enkelt börja där vi står. Vi måste våga och ta plats. Vi har en värld att bygga. En värld som handlar om vår rätt och vår tro på att det går att påverka.

Landmärket.

Det är inte en enkel väg. För vi behöver tänka och bryta åsikter tillsammans. För oss kräver det att vi inte är fysiska. Utan ger varandra tid att diskutera. Med ord  – för att finna lösningar i pusslet. Det är inte i sin ordning att vara duktigast. Det är i sin ordning att vara. Vilja bidra till det som är:

Landmärket.

Vi tycker olika. Det är bra och fyller mig med en glöd. För i olikhet finns en tillväxt. Det behöver Hälleforsnäs,  Flen, Sörmland, Regionen, Sverige och Norden. Sen vet jag faktiskt inte. Kanske vi är för olika. Iallfall just nu? Eller?

För mig handlar Landmärket om något som är när, som morgondagens beslut om Järnvägshotellet i Flen. Som speglar vad vi vill uppnå. Det handlar om en vision och en vilja att skapa. Kanske det handlar om ett sammanhang eller om en tidsrymd. En förhoppning om att något går att göra som leder till fler jobb och en lägre arbetslöshet. Eller rentav en ökad förståelse.

Inte som någon av mina kamrater fångade upp på tåget ”rivningskåta moderater”.  För om jag nu lösrykt tar detta citat i kombination med alla Reinfeldts lögner. Då undrar jag vill du vara styrd av den som tror att skattepengar ska styras av medborgare eller av marknaden…det är…

Landmärket.

”…och ett löv som vänder sig.”

 

Vill du se diskussionen direkt: Flens järnvägshotell

Läs mer: Öppenhet i partifinansieringen, nå jag kräver mer. Partibidragen ska redovisas – Care (m) a, Fruktansvärt om hur sjuka behandlas. Röda berget. Träffsäkert så … ja …fy attan. Har precis i bilen haft en lång dialog med vad som kan hända om du är sjuk (allvarligt sjuk). Det är i allra högsta grad kränkande.

 

Svenska: "Turtle Neck" av Henrik Ekb...

Vill du påverka och inte vara en knapptrykare?


Expedition framåt – vad kräver det?

Boken ”Mina drömmars stad” får mig att se 1800-tals staden Stockholm. Den är fylld med prostitution, alkoholism, trånga och skitiga gator fyllda av utarbetade människor. Men staden är inte bara en ful plats, där finns vackra saker och drömmar. Så frågan är vad är min dröm? Hur ser expedition framåt ut för socialdemokratin?

För mig handlar expeditionen om att våga föra ett samtal. Det är tystnaden som jag är mest skrämd över. Att jag idag upplever det som att vi alla måste tänka lika. Det föder inte framgång eller skapar ett gemensamt sammanhang. Det är därför som det är så viktigt att föra ett samtal om vart vi vill och hur vi kan tillsammans bygga ett uthålligt samhälle. Jag inspireras av Sebastians berättelse om plåtslagarlunch och ryser med välbehag.

Vår styrka ligger i det som är våra olikheter. När vi möts över utbildningsbakgrund, bostadsförhållanden, uppväxtvillkor, sexualitet, etnicitet eller vad det nu än må vara, där hittar vi oftast gemensamt våra starka sidor. Vi använder våra individuella utgångspunkter och med den gemensamma ideologiska syn vi har så kan vi skapa en politik som också förstås på motsvarande gränsöverskridande sätt bland folk i allmänhet. Den moderna Socialdemokratin handlar inte om arbetaren, den handlar om arbetare/företagare på samhällets alla nivåer.

Yes! Precis så är det för mig. Det är också en fråga om ett ständigt samtalsflöde – en konversation – där vi genom att tycka olika kommer framåt. Att ha förtroende för varandra och acceptera varandras olikheter i samtalet är enligt mig den högsta formen av motivation.

Westerholm skriver på samma tema;

Poliser, sjuksköterskor, sociologer, bibliotikarier, lärare, civilingenjörer, trafikledare, larmoperatörer, servicetekniker – alla de som får samhället att rulla framåt. Alla behövs. Alla kompetenser behövs även i politiken i allmänhet och i ett arbetareparti värt namnet i synnerhet.

Däremot håller jag inte med Westerholm att ekonomer inte behövs.  Det är klart att vi behövs :-). Däremot håller jag med om – korrigera mig om jag missuppfattar dig – att de ekonomiska argument fått ett för stort utrymme. Vi behöver återgå till en argumentation som inte bara handlar om siffror. Det måste finnas något som vi kan diskutera och analysera. För åter igen får jag rysningar, när Westerholm analyserar retoriken i Benjamin Silbersteins ledare i DN.

Han har både rätt och fel. Han fokuserar vid en enda akademisk kompetens när han från utsidan ser på socialdemokratin. Nationalekonomens. Han gör sig därmed skyldig till samma misstag som Alliansen och socialdemokraterna själva. En vilja att beskriva samhället och dess människor i tabellformat. Att varje individ är ett kostnadsställe och varje behov ett kostnadsslag. Samhället ser inte ut på det sättet som bekant. Samhället består av riktiga människor av kött och blod.

Det är sant. Vi är alla människor av kött och blod. Därför gör det ont i min själ när jag hör talas om att barn med sina familjer vräks. Eller att antalet som fått avslag på sin sjukersättning avslagen ökar. För att inte tala om alla som inte hittar ett jobb och nu står inför en situation att bli utförsäkrad. Det är människor och det kan snart vara någon du känner väl eller varför inte dig själv?

En av mina tjugoen drömmar är därför att vi inom socialdemokratin sätter oss ner och fokuserar på frågans vikt. Inte på hur människor ska kontrolleras som om de vore barn och tjuvar hela bunten. Hur ska vi bygga upp den sociala infrastrukturen så att människor faktiskt kommer tillbaka? Eller som Nils Lundgren så finurligt formulerade det på socialdemokraternas ekonomiska seminarier i Almedalen, vad ska vara samhällets ansvar?

Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner. PASCAL

Media: DN, SvDSVTGP.

Bloggat: Westerholm, Sebastians tankar,  Tankesmedjan allmänmedicin;Gemensam välfärd;Högbergs tankar

Fler blogginlägg på Öppna kriskommissionenNetroots,  Politometern,  Bloggar.se

Intressant: Socialförsäkring


Framtidens Sverige

Idag har jag tagit mig tid att läsa regeringens utredning ”Välfärdsstaten i arbete”. Det är en skrämmande läsning, där sjuka och arbetslösa betraktas som ett problem. Ett problem därför att de som är sjuka eller arbetslösa anses som bidragsberoende. Frågan som regeringen borde ställa sig, är varför de har misslyckats med att skapa en arbetsmarknad för alla?

Enligt mig är det regeringens sätt att se på problemet som är problemet. Regeringen för inte en framtidsinriktad trovärdig ekonomisk politik. Istället för regeringen en politik där de söker argument till sin patentlösning. Nämligen att det enda rätta är att sänka skatterna eftersom de kommer att skapa tillväxt.

Visst finns det ekonomisk forskning som säger att skattesänkningar kan leda till en ökad stimulans och tillväxt. Däremot finns det minst lika mycket forskning som visar på att en offentlig sektor i högsta grad balanserar och bidrar till ökad tillväxt.

Det är balansen som är det viktiga. Det visar inte minst den diskussion som pågår kring budgetunderskottet i USA. Just diskussionen och att de nu skapas en bredd enighet kring vad man nu kommer fram till – är förtroendeingivande samtidigt lärorikt. För  det finns många anledningar till att de förnuftiga personer som nu diskuterar inte är överens om hur budgetunderskottet ska hanteras.

Budgetunderskottet berör plötsligt alla. Det finns inte längre några vinnare eller förlorare. Alla måste bidra för ett uthålligt samhälle. Som en följd har det blivit en fråga om att tydliggöra värden där den ekonomiska sanningen inte längre har högsta status. Istället har det blivit en fråga de värden som den offentliga sektorn kan bidra med på lång sikt.

Framtiden har blivit ett varumärke och människor har blivit klokare. De inser att om regeringen minskar statsanslagen till skolan med 5 miljarder då kommer det att innebära färre tjänster. Inte högre löner som Borg utlovat.

På samma sätt menar Borg, att tillväxten kommer att öka om vi monterar ned välfärden. I bilaga 8 till utredningen ”Välfärden i arbete” diskuteras socialförsäkringen. Problemet som diskuteras är att när ett socialförsäkringssystem är för generöst så förändras arbetslösa och sjukas beteende. Ett sådant beteende är att den arbetslösa eller sjuke väljer bort att arbeta och därför blir kvar längre i försäkringssystemet. En konsekvens av detta är att det uppstår ett matchaningsproblem på arbetsmarknaden. För att komma tillrätta med detta föreslås en rad åtgärder som alla riktar in sig på att kontrollera.

Förtroende är den högsta formen av mänsklig motivation. Det är något som Alliansen, moderaterna borde ta till sig. Den nedmontering av välfärden som föreslås är inte som en följd av ett alltför generöst socialförsäkringssystem. Det är ett sätt att försöka skapa en kontrollapparat som inte kan leda till något annat än kräkningar av individen.

Skippa femte jobbskatteavdraget och börja tänka med hjärtat!

Bloggat: Storstad, Alliansfritt; Martin Moberg
Lästips; THE ENTREPRENEURIAL STATE, Välfärdsstaten i arbete
Media: NMAb 123,4 Expr 1234KvP 12DN 12SVT 123SR 123SvD 123456GP

Vem tar ansvar för att antalet hemlösa mer än fördubblats?

En förändrad bostadsmarknad är en av flera orsak till att hemlösheten ökat med det dubbla mellan åren 1993 och 2005. Enskilda jämförelser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Lund visar att det stadigt ökar. Görs en analys, indikerar det att antalet hemlösa ytterligare fördubblats mellan åren 2005 och 2010. Vem tar ansvar för detta?

Enligt Socialstyrelsen, som har ett nationellt utredningsuppdrag, är det inte enkelt att göra en jämförelse. Eller som socialförvaltningen i Lund konstaterar, det är inte lätt att hitta de som är hemlösa. Trots bristerna visar socialförvaltningens senaste analys antalet hemlösa fördubblatst under perioden 1993-2005.

Förutom att verkligheten är värre, är det är chockande att mer åtgärder inte vidtagits. I senare jämförelser gjorda av olika förvaltningar i storstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Lund minskar inte antalet hemlösa. Människor som inte har någonstans att bo – blir alltfler. Stämmer de siffror jag har fått tagit del av – indikerar det antalet hemlösa på nationell nivå – mer än fördubblats sedan 2005.

Vad beror det på? Enligt socialförvaltningen beror det på en rad samhällsförändringar som avinstitutionaliseringen av psykiatrin, omstruktureringen av missbrukarvården, en ökad arbetslöshet, ökad psykisk ohälsa samt inte minst avregleringen av bostadspolitiken och en förändrad bostadsmarknad.

En övergripande slutsats, i den kunskapsöversikt som Socialstyrelsen genomförde gällande boende, är att en så permanent boendelösning som möjligt – kompletterad med individuellt, behovsanpassat stöd – är ett krav. Hemlösa personer har samma behov som andra av ett tryggt och långsiktigt boende, oavsett eventuella övriga problem. Ett resultat tyder på att ett tryggt boende ibland också är en förutsättning för att stöd och vård i olika former ska ha effekt. Vägen till ett självständigt boende sker i många fall stegvis, med successivt minskat behov av vård och stöd. Den minskningen kan mycket väl ske i en och samma bostad.

Samtidigt är det viktigt att förhindra att fler kommer in i en negativ spiral. Att bli hemlös är inte längre ett missbruksproblem, utan också en fråga om att alltfler riskerar att bli arbetslösa under en längre tid. Den socialdemokratiskt lagda rapporten ”Flera jobb – färre bidrag” har flera goda förslag som är värda genomföra. Andra förslag är att ge studenter praktik. Som att tex låta hemlösa lära till exempelvis ekonomer, jurister, tekniker, socialarbetare och arkitekter hur det är att leva och komma tillbaka från en utsatt situation.

Det måste fram fler goda exempel och inte minst ett nationellt upprop! Det är dags för regeringen att uppfylla sina vallöften. Att minska utanförskapet och avstå från att genomföra det femte jobbskatteavdrag. Vi kan inte riskera att fler hamnar i ett permanent utanförskap.Kort och gott vi måste börja bygga upp den sociala infrastrukturen.

Mer på S-bloggarNetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.

Media: Ab, Ab1, AB2,Ex,Ex1,Ex2, Svd, DN, DN1

Intressant? hemlöshet, bostadslösbostadsbrist

Länkar till rapporter:

Rapporter förslag från socialstyrelsen

Fler i jobb – färre i bidrag

Vad är att vara hemlös?