Krisen – utbudsbrist eller ovanligt djup lågkonjunktur

Vad beror krisen på? Den frågar funderar jag fortfarande över. Våra ekonomier är sammanlänkade genom ekonomiska åtaganden. Det betyder att det som händer i USA, Kina, Japan, Tyskland, Italien och Frankrike kommer att påverka oss alla. Nästan utan några fördröjningar. Nästan därför att det ändå finns det en slags tröghet. Det tänkte jag titta lite närmare på med hjälp av mat- och råvaruprisindex.

Ekonomierna hänger samman, som ett gäng uppstaplade dominobrickor. Det skrev jag om i ett tidigare inlägg. Då med utgångspunkt från att bankerna har olika sorters förbindelser och åtaganden. Det var ur ett finansiellt perspektiv. Vi hänger också ihop när det gäller användandet av resurser.

Tänk bara på att vi som befolkning äter kött, socker, mjölk, ris och vete. Vi tillverkar saker av tenn, silver, koppar, guld, olja, bomull, bly, naturgas, träd, tenn och flera andra råvaror. För att kunna äta och tillverka varor måste vi köpa till ett visst givet pris. Det priset fastställs på börser av olika slag. En del köper vad som finns nu och andra vill handla upp det som kommer att tillverkas nästa år.

Ett index som speglar vår matkorg och råvarukorg kommer därför att spegla såväl prisläget nu som förväntningarna om prisnivåer framöver. Går råvarupriserna ner betyder det att vi sannolikt närmar oss en lågkonjunktur. Sannolikt, eftersom det alltid finns oväntade händelser som kan bryta förväntningar.

Tyvärr är den bild som jag visar alltför kort vad gäller serie, men den visar åtminstone en tänkbar trend. Men låt mig först förklara diagrammet. Uppgifterna är hämtade från ANZ (röd streckad linje, råvaruindex 100=86) och FOA (blå heldragen linje, matprisindex 100-2002-2004). Här borster jag från att indextalen har olika baser. Istället kan vi konstatera att matpriserna sedan 1990 har ökat med över 100 procent och råvorona med över 200 procent. Det intressanta är att matpriset och råvarupriset följer varandra. Dvs betalade du 50 kronor för din matkorg 1990 får du nu betala 100 kronor. Det går också att se att priserna för råvarorna inte längre ökar utan snarare verkar minska (2011/7). Vad det beror på kommer att avgöra vår framtid. Är detta ett tecken på utbudsbrist eller bara ett tecken på en strukturell kris – dvs en ovanligt djup lågkonjunktur?

utbudsbrist eller ovanligt lång lågkonjunktur?

Utbudsbrist eller ovanligt lång lågkonjunktur?


Tyvärr är min serie alldeles för kort. Däremot har Jeremy Granthamn redan tagit fram en tidsserie som visar råvaruprisernas utveckling mellan åren 1900 till 2010. Indexet omfattade 33 råvaror – allt från vete till kol. Det är spännande med grafen är att den visar att råvarupriserna följer de kriser och framgångsår som varit. Samtidigt visar indexet att priserna stadigt minskat. Oavsett om utgångspunkten är pucklar eller bottnar. En tänkbar anledning till att priserna stadigt minskat är att vi har blivit bättre på att utvinna och hitta råvaror. Samtidigt varnar Granthamn för att vi har nått en bristsituation som beror på att det finns en knapphet.

Anledningen är enkel. Vi har blivit fler som ska leva på välfärden. Knappheten består i att producenterna inte klarar av att öka i takt med världens efterfråga. Åkrar, gödsel, silver, tenn och bensin räcker inte. Hur mycket vi än lockar med kapital. Därför håller jag inte med om att de rikaste kan andas ut. Möjligtvis har kommer de nu att få fundera rejält över vad de ska göra. För oss övriga dödliga finns bara glada nyheter. För här finns en utmaning att anta. Hur ser vi till att vi kan odla på annat sätt än i traditionella åkrar och ändå ekologiskt?  Här borde det självklart finnas mer resurser till forskning och utveckling – eller hur?

Inte minst kanske det också är dags att fundera över hur vi ska värna demokratin. Helt enkelt ta reda på vad vi vill med vårt samhälle. För nu är det verkligen dags att börja bygga bort problemen och skapa goda förutsättningar för oss och framtidens barn. Det kan bara börja här och nu. Med ett steg i taget. Det steget måste börja med insikten om att vi alla – var och en bidrar till det som utspelar sig.

Själv funderar jag på att lära mig att odla mer. Eller kanske köpa lite mark så att jag kan leva på ålderns höst. För pension…nja…de vet jag inte ens om jag får.

 

Bloggat: Peter Röda berget om att USA blev ett land som alla andra, Martin MobergPeter Högberg om en ny tid..?, Johan Westerholm om en ny ekonomi som sett dagens ljus som vi inte är en del av,  Göran Johansson om en turbulent höst och det 5:e avdraget, Thomas Böhlmark om att sitt still i båten, Per Ankersjö om budgetförhandlingar som inletts och svaret Per kommer i eget inlägg 🙂

Media: DN, DN1, DN2, DN3, SVD, SVD1, SVD2, AB, AB1, AB2, SVT, SVT1

Mer hittar du på NetRootsIntressantSAPPolitometernÖppna kriskommissionenBloggar.seNyligen

Annonser

Afrikas akuta kris

Hans Rosling at TED

Hans Rosling om Afrikas utveckling

Idag har jag kommit hem från en tripp genom Sverige. Närmare bestämt 220 mil. Frustrationen över att inte kunna skriva och vara med är stor. Särskilt som jag åter igen läser om svälten i Afrika. Visst är det skrämmande? Jag läser om att vår regering dragit ner biståndet med nästan 1 miljard och nu ökar på det med ynka 50 miljoner. Har vi inte några moraliska förpliktelser längre?

Afrika har åter igen drabbats av en ohyggligt svår katastrof.  Ska vi bara ge bistånd när det finns något att tjäna på andras fattigdom? Eller är avsikten med att sänka biståndet och sedan öka det vid behov bara för att vi har någon form långsiktigt intresse? Å andra sidan sett är det inte bara vår stat som resonerar på det sättet, utan också flera företag och hjälporganisationer. Det får mig att fundera. När är det rätt att bidra? Har biståndet blivit en lönsam marknad? Vad är moraliskt rätt som stat, företag och individ? Eller är det precis så enkelt som Hans Rosling föreslår – född för all del färre barn?

Regeringsmaktens biståndspolitiken speglar statens vilja och värdegrund. Däremot är det inte lätt att utforma hållbar biståndspolitik. Att ge bistånd som stat speglar också en avvägning mellan kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Ett bistånd – kan helt enkelt slå ut ett helt lokalt näringsliv.  Bistånd kan bidra till att landets medborgare splittras, genom att biståndet villkoras. Landet som tar emot biståndet kan också ha en hög grad av korruption. Det kan också vara så att mat i form av bistånd inte når fram därför att infrastrukturfrågorna inte är lösta.  Bistånd är svårt. Det kräver beslut som fattas med en smula diplomati där såväl hjärta som hjärna är med.

Lika svårt är det att ge bistånd som speglar företagets eller hjälporganisationens vilja och värdegrund. För precis som en god avsikt kan leda fel – kan ett företags värdegrund förvärra situationen. Ska vi ge bort traktorer och kräva tillbaks säd när det inte finns drivmedel till traktorerna? Ska vi ge bort ris eller säd som inte kan ätas därför att folket svält för länge? Ska vi bidra med tält – när det saknas vatten och istället kan orsaka dysentri? Ska vi sätta upp en industri i landet när landet inte bygger några vägar eller har lagstiftning som kan klara av ägandefrågor?

På samma sätt gäller det mig som individ. Vad kan jag bidra med för att minska det oerhörda lidandet? Kan min insats verkligen generera en skillnad? Ska jag panta burkar? Äta mer produkter som går under begreppet ”Fair trade”? Eller ska jag välja att skänka pengar? Vilken organsiation ska jag då hjälpa? Vad är viktigast – att rädda de som svälter nu eller rädda de som kan överleva? Kan jag ställa krav och isåfall på vad? Framför allt – hur väcker jag engagemang kring denna svåra och olösta gåta.

Hans Rosling som har 20 års erfarenhet från Afrika och har följt landets utveckling. Han beskriver Afrikas utveckling på följande sätt:

”Afrika har inte gjort det dåligt. På 50 år har Afrika gått från att leva som på medeltiden till hur det var i de bättre utvecklade staterna i Europa för 100 år sedan. Tar man hänsyn till Afrikas förutsättningar, så har de haft den bästa utvecklingen av alla. Afrika har gjort det till synes omöjliga möjligt.” (klicka på bilden för TED-seminiariet)

Här är ett utkast på min plan:

  • Jag pantar burkar och trycker på bidragsknappen
  • Stöttar Frälsningsarmen – för att de ger mig ett exempel som verkar förnuftigt. Vad sägs om att ge ett stöd som leder till att traktorn får bensin. Någon får en lön och kan transportera vatten till de drabbade som nu finns i lägren. Frågan är bara vem som tar hand om det långsiktiga? Vem löser vattenproblematiken där de bor?
  • Uppmuntrar alla till att tänka långsiktigt, positivt och innovativt. Kanske genom att kittla kreativiteten. Varför tar inte våra universitet hand om en sådan utmaning? Varför inte fokusera på uppsatser som löser problem kring vatten och energi i Afrika? Tvärvetenskapliga studier och internationellt samarbete?
  • Uppmuntrar dig till att titta på Hans Roslings seminarier som finns på You Tube
  • eller att stötta organisationer som har hjälp till självhjälp på sin lista, solidaritet och verkar för mänskliga rättigheter.
  • funderar också på om jag kan ändra mitt konsumtionsbeteende genom att lära mig mer om Faire trade,  Kooperation utan gränser och Vi skogen. Vet du mer?
  • Tänker närmare undersöka ett tiotal hjälporganisationer. Vad är deras värdegrund? Hur ser deras insatser ut? Varför samarbetar de inte kring Afrika och den extremt svåra akuta situation?
  • Vad gör vår regering för att se till biståndet kommer upp på EU:s dagordning?
  • FN skriver i sin rapport om Afrika att om alla länder uppfyller sina löften till Afrika som kontinent – kan problemen lösas. Min fråga till FN kommer att vara – vad har hänt?
  • Framför allt vad görs för att Afrikanska ledare ska få ett mandat för att öka sin handel inom den egna kontinenten?

Media: SydsvSvD 1, SvD 2 DNAb, SR, SVT ställom, Hans Rosling

Bloggar: Sebastian om att UNICEF, Högberg om svälta ut biståndet, Martin Moberg om iskylan som präglar biståndspolitiken


Kunskap om dig är – värt miljarder imorgon

Befolkningsstudien Lifegene har som mål att samla in, registrera och följa en mängd data om en halv miljon svenskar, bland annat biologiskt material, information från sjukvårdsjournaler och dataregister. De är inte etiskt godkända som en följd av att de anses ha en infrastruktur för framtida ospecificerad forskning. Så vem stödjer företaget?

Vi har tidigare i veckan fört en diskussion om alkohol som en följd av att den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton lagt fram ett förslag på Dagens Nyheter. Martin Moberg och Peter Högberg har delvis haft olika åsikter. Två bra blogginlägg som tar frågan vidare. Martin håller med Peter om att det är dags att mötas över blockgränserna om alkoholpolitiken. Men däremot inte om att vin och sprit ska säljas via gårdar. Martin  ser det på följande sätt:

”…här finns risken att det inte blir den pittoreska bilden av en egenföretagare som brygger sin egen öl, gör sitt eget vin eller tar fram starksprit med egen kryddblandning utan att det blir stora resursstarka internationella alkoholproducenter som sätter upp försäljningsställen lite varstans. Då kan vi säga adjö till Systembolaget, för att konkurrera under sådana förutsättningar blir inte till gagn för folkhälsan och den måste komma före ökad tillgänglighet.”

Det är en poäng som heter duga. För vi glömmer titt som tätt bort de motiv som finns på lång sikt. Som konsumenter är vi ibland rent utav korkat kortsiktiga. Kanske inte just du som läser, men förvånansvärt många hamnar i lyxfällan eller handlar på impuls.

OECD har i en rapport, nyligen beräknat att vården och omsorgen utgör 9,5 procent av BNP. Tittar vi på nedanstående diagram – ser vi att där privata alternativ dominerar är kostnaden som högst.

OECD vårdkostnader/BNP högst i USA

När ett företag som Lifegene, sätter upp en hemsida i syfte att kartlägga svenskar, då är det dags att sätta stopp. Tänk noga innan du väljer att använda deras tjänst. Åke Törn som uppmärksammat fenomenet, menar att lagstiftningen behöver skärpas till.

Vad det skulle innebära för konsekvenser det vet jag inte. Men ett är säkert – sådana här fenomen – det får mig att rysa av obehag. Läs artikeln!

Allt är inte bra - bara för att man kallar det forskning.


Vem ska ta ansvar för effekterna av konkurrens?

Centerpartiet går idag ut i en artikel i DN och hyllar konkurrensen som lösningen på problemen inom vården. Det är i och för sig något nytt. Men åter igen, den debatt som de ger sig in i är snarare reaktiv än ideburen och framtidsinriktad. Kanske det har att göra med att Centerpartiet inte är riktigt på det klara med vilken ide de har kring ägandet och dess effekter?

Men låt mig först bena ut ett par saker. Frågan som just nu är på väg att debatteras är vilken ägandeform som är bäst på att sköta det offentliga åtgandet, dvs de som vi som medborgare är beredda att betala skatt för. I hög grad blir det alltså en fråga om vad vi vill använda skatterna till och hur vi på ett bra sätt får reda på att de vi beställt också är det vi får.

Här finns det inga bra svar. Det offentliga kan enligt min mening inte klara av att täcka det oändliga behov som finns inom vården. Men, det är också en fråga om att såväl Alliansen som Socialdemokratin i regeringsställning, misslyckats med att tala om vad vi får för våra pengar.

Centern skriver idag i sin artikel, att konkurrensutsättningen varit framgångsrik. Jag undrar på vilket sätt då och vilka belägg har man för detta påstående? Att det blivit en överetablering av vård i Stockholm – är det bra? Är det ett bra sätt att använda våra skattepengar på?

Däremot ser jag gärna privata lösningar inom det som inte är vården och omsorgens grunduppdrag. Frågan är bara vad Centern anser att grunduppdraget ska vara som en andel av BNP? Eller ska vi tillåta en överetablering som leder till ett ökat budgetunderskott? Är det smart?

Det avgörande måste vara hur skattepengarna används – eller hur? Jag menar på fullt allvar att en överetablering – är ett felaktigt sätt att använda våra skattepengar på. Men inte bara det. Hur vet jag att dessa nyligen privata etableringar faktiskt gör sitt jobb?

Här är det privata inte underkastat offentlighetens ljus. Det är landstinget. För mig är det som medborgare en styrka. Även om landstinget stundtals är ogenomträngligt. Men, det privata ägandet kan tysta vem som helst. Här finns det ingen öppenhet och om du kritiserar företaget – kan du enkelt och lätt bli av med ditt jobb.

Nej, kära Centern, avregleringarna som genomförts under Alliansregeringen har varit misslyckade och kostar oss skattebetalare en hel del. Inte bara på så sätt att merparten av löneökningen går till skatt (marginalskatt) utan också att konkurrensen bidragit till att skatterna inom landstingen ligger på helt olika nivåer.

Här behöver Alliansen precis som Socialdemokraterna – fundera ordentligt på vad vi vill med de skatter som tas ut och hur dessa ska främja medborgarna. För mig innebär det att jag ska kunna få samma vård i Haparanda som i Malmö. Inte att jag ska få bättre vård i Stockholm bara för att vi är fler som bor där.

Det handlar i mina ögon om att vi som medborgare faktiskt måste kräva att våra skattepengar används till de som är avsett och inte till att finansiera privata företags behov av vinst och sämre kvalitet.  Det är knappast kostnadseffektivt.

Men vård och omsorg är inte enkelt. Det är inte bara en fråga om vad som är kostnadseffektivt. Det är iallrahögsta grad intimt förknippat med vad vi förväntar oss att få, såväl på kort som lång sikt.

Vården och omsorgen rymmer en alldeles speciell problematik när det handlar om att förvalta våra skattepengar. Även om många av oss för det mesta är friska finns det alltid tider då vi själva eller någon anhörig måste uppsöka sjukvården. Eller när vi sent i livet behöver omsorg. Här finns det ett slags behovsmonopol som leder till felaktiga styrsignaler och som därför behöver ställas i relation till andra behov inom samhället. För jag vill inte att hela min lön ska gå åt till privata vinster som en följd av det oändliga behov av vård. Eller ett oändligt behov av att skapa behov.

Jag håller med Högberg det blir inte bättre bara för att det blir privat sjukvård eller för att man förespråkar liberalisering a la USA. Vem vill ha det som i USA föresten?

Bloggat; Högberg, Sebastian

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ,,